Intervjuserien ”Några frågor till…” fortsätter denna gång med Markus ”Micro” Johansson som spelar i A-laget. Hittills har vi fått ”lära känna” Claes-Göran Strömwall (ordförande) och Anders Jurcic (ungdomstränare) och fler kommer det bli.
Kan du i korthet berätta vem du är och vilken roll du har i Lysekils Hockey Viking?
Mitt namn är Markus Johansson, kallas Micro. Smeknamnet har jag haft ändå sedan 12-13 års åldern p.g.a. att det alltid fattades folk i de äldre lagen så jag fick helt enkelt vara med och fylla ut. Då var jag ju oftast minst så det blev helt enkelt Micro.
Jag är 37 år, har sambo och två underbara barn och en hund. Jag jobbar som elektriker och på fritiden gillar jag att greja med huset och umgås med barnen.
Jag började spela ishockey när jag var runt 5 år, som A-pojk och Junior hade vi ett ganska bra lag där vi vann serierna och även DM. Ett år fick vi möta Henrik och Joel Lundqvist i Rögle, det var rätt stort i efterhand.
A-lagsdebut gjorde jag när jag var 17 år, någon enstaka match bara. Viking var ganska bra på den tiden så det var inte många unga som fick chansen. Lite senare, vid 18-19 år blev det mer frekvent spel i A-laget. När jag var runt 21-22 bestämde jag mig för att flytta till Göteborg och då bytte jag tillfälligt klubbadress i 2 år, då körde jag med Hisingen Hockey. Efter två säsonger fick det räcka och suget efter Viking och Gullmarsborg blev för stort så vi samlade ihop ett par gamla Lysekilare som bodde ”söderöver” och började pendla mellan Göteborg och Lysekil. Då tränade vi 2-3 gånger i veckan och spelade två matcher så det blev många mil, under denna tid jobbade jag på Ringhals så det blev ca 45 mil per träningstillfälle/match. I sex år höll jag på så, i början var vi som sagt ett gäng men i slutet körde jag själv. 2009 flyttade jag tillbaka till Lysekil.
De senaste två åren har jag varit spelande tränare tillsammans med Linus Strandberg och det har varit grymt kul men också grymt påfrestande. Vi har varit väldigt lite folk runt A-laget och det har resulterat i många extratimmar förutom träningarna. Sen har vi i stort sett haft en nollbudget och det har inget annat lag i serien varit i närheten av och vi klarade av att hålla det igång, det är jag rätt stolt över. Vi har fått dra in alla pengar till A-laget själva. Där har ju Simon, Trycket och Linus gjort otroligt mycket för laget och jag har säkert glömt några (förlåt).
Inför denna säsongen hade jag bestämt mig för att lägga skridskorna på hyllan, inte för att jag ledsnat på hockeyn utan för att familjen tar mycket tid. Men så kom hösten och Viking hade en liten tunn trupp och då fick jag förfrågan om jag kunde tänka mig att ställa upp på mina egna villkor och självklart vill jag hjälpa föreningen i mitt hjärta, men jag har även deklarerat att jag kanske inte kan vara med varje gång.
Jag hoppas att jag för det mesta har visat rätt inställning och jag hoppas att jag kommer att bli ihågkommen som en härlig person som alltid gav allt och som alltid visade vilja och glöd!
Vad anser du är lagets största styrka?
Det var en enkel fråga, har vi ALLA killar med en bra dag så kan jag lova att vi slår varenda lag i denna serien.
Som följdfråga så måste jag ju fråga vad du anser vara er största utmaning?
Det är väl så att alla ”tyvärr” inte längre har samma inställning som vi hade förr, att man skall vara med till varje pris. Därför blir nog också resultaten därefter.
Hur tycker du att vi som står på läktaren bäst kan stötta er på plan?
Ja du, jag skulle nog vilja svara med några enkla och korta tips:
- Kom till matchen
- Gnäll inte på domaren och/eller motståndarlaget, det gör vi som spelar tillräckligt. ”Har faktiskt aldrig fattat läktarkulturen med att hata motståndarlaget!” Applådera istället hemmalaget!
- Om man ser att vi kanske är kort med folk i sekretariatet eller liknande, fråga då gärna om ni kan hjälpa till. Vi håller alla på ideellt!
Hur ser du på framtiden, vad är din sportsliga dröm? 
Vi har ju fått in en riktig tränare igen vilket är mycket viktigt, alla personer bakom A-laget gör en fantastisk insatts. Hade vi bara kunnat få in ett par killar till i truppen så tror jag att vi hade varit i toppen.
För mig personligen så finns väl tyvärr inte så mycket framtid kvar, man blir ju inte yngre direkt och man har en del krämpor. Men att hjälpa Viking att placera sig högre i tabellen, vinna lite fler matcher så att publiken kommer tillbaka. Jag skulle vilja säga att Lysekilare ”tyvärr” är extrema medgångssupportrar.
Min dröm är att alla kunde vara lika intresserade och uppoffrande för Viking som man var förr, då hade vi varit mycket bättre och då hade vi haft fler folk på läktaren.
Vilka är dina bästa egenskaper som lagkamrat och hockeyspelare?
Jag försöker alltid ge allt när jag är med, har väl fått en del rutin efter alla år på isen. Sen tycker jag själv att jag är bättre framåt än bakåt och jag älskar att spela powerplay och grisboxplay.
Jag gillar även derbymatcher, och helst på denna lilla rinken som vi har här hemma.
Älskar å skjuta, kass på att passa.
Vad tror du om säsongen 2017/2018?
Säsongen började ju inte särskilt bra, det blev sent klart med tränare för oss och inte en enda träningsmatch fick vi i benen. Vissa motståndarlag hade ju hunnit med så mycket som sju träningsmatcher innan serien drog igång.
Som tur är så har vi några yngre förmågor som börjat ta mer ansvar och faktiskt fixat otroligt mycket inför denna säsongen med renovering av omklädningsrum, nya matchställ, nya träningströjor och inte minst fått hit lite fler spelare.
Allt detta gläder ett gammalt Vikinghjärta!
Men nu känns det som att vi närmar oss, så vi får se framöver. Vi gjorde ju en helt okey match mot Munkedal sist, tyvärr föll vi på målsnöret med 6-5.
Avslutningsvis, vad är ditt bästa minne från din tid i Viking?
Mitt bästa sportsliga minne är nog seriesegern 1999, men det är inte det jag rankar högst. Jag skulle nog säga att mina bästa minnen är alla underbara och underliga människor som jag träffat genom åren.
När jag började i A-laget fanns det många fantastiska förebilder som hjälpte till och kom med idéer om hur man skulle göra för att bli bättre både hockeyspelare såväl som person. Jag vågade aldrig missa en träning, varken på eller utanför isen, för då kanske man inte fick vara med nästa gång. Man skulle vara där varje gång för man var en i laget, alla var en bricka i spelet. Hur ska man kunna träna ihop en femma om en är borta hela tiden?
Man vägde knappa 70kg och fick Jörgen ”YXAN” Nilsson efter sig i ryggen ner mot sarghörnet, man visste att man inte skulle kunna komma undan med livet i behåll om man behöll pucken själv, så man fick lära sig att leverera iväg pucken snabbt och skydda sig. På den tiden var det mycket mer fysisk hockey så det gällde att hela tiden vara med på tacklingar och det var kanske inte alltid så lätt med sina 70kg. Jörgen var för övrigt ett sysfenomen och väldigt uppoffrande i sitt spel och har spelade alltid med ett stort hjärta och en härlig personlighet.
Morgan Craas hade ett ”sjuhelvetes” skott som jag alltid har varit avundsjuk på och där fick man lite tips och trix för att bli en bättre skytt.
Håkan ”Professorn” Johansson har alltid varit en fantastisk förebild med sin omtänksamhet och tydlighet.
Sen har jag även fått chansen att spela med Vikings överlägset bästa målvakt genom tiderna, Tamas Miklos, ”h*lvete” vad bra han var!
Jonas Sporre, antagligen den bästa målsprutan jag spelat med.
Stefan ”Listen” Lind, ”j*vligt” stark och spelskicklig center.
Slava Fedorov, absolut den hårdaste backen i Viking under hela min tid.
Men den spelaren som betytt mest är nog ändå Mikael ”Trycket” Carlsson, inte för att han var bäst och inte för hans skridskoåkning och inte heller för hans spelintelligens utan för hans inställning och hans personlighet i omklädningsrummet, tjötet på plan såväl som på bänken. Det saknar jag oerhört mycket nu för tiden, nu är det mest instagram, övertro på sig själv och Justin Bieber i omklädningsrummet… *haha*
Sen måste jag ju lyfta fram Ralf Carlsson, jag har nog aldrig sett honom sur. En sån glädjespridare som gjort otroligt mycket för föreningen under hela min tid som aktiv och slipens mästare Stig ”Stickan” Deverdier, han har pysslat om mig i många år!
Jag har under mina år spelat med över 100 olika spelare, både med landslagsmeriter och spelare som varit draftade samt egna produkter. Jag har också jobbat mig genom rätt många tränare under åren och alla har dom bidragit med minnen.
Med denna avslutande återblick tackar vi ”Micro” för en riktigt trevlig intervju och önskar honom stor lycka under den fortsatta säsongen.
Nästa intervjutillfälle är den 20/11 och då kommer ni få ”lära känna” Andreas Jernberg, hjälptränare i U13.
På återseende!
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.